Category Archives: Genus

Vad gör vi åt kroppspaniken?

I går lyssnade jag till ett samtal på Folkets Hus i Göteborg om normativa kroppsideal, ätstörda beteenden och vilka maktfaktorer i samhället som driver på dessa. Det var egentligen ingen ögonöppnare utan snarare en påminnelse om vilken skev verklighet vi lever i. Jag fick känslan av att vi har hamnat i en jävligt jobbig “moment22-sits”.


1. Varannan kvinna dras med ätstörda tankar kring mat, det vill säga tankar som “vad har jag ätit idag?”, “rör jag tillräckligt mycket på mig?” och “hur många kalorier har jag satt i mig/kan jag unna mig?”. Varje dag. Vissa av dem bantar eller börjar banta vilket i sin tur leder till att en del drabbas av ätstörningar i olika former. Många blir friska medan andra faktiskt dör av sin sjukdom. (Källa: Tabita Björk, beteendevetare, Psykiatriskt Forskningscentrum Örebro, som deltog i samtalet)

Men hur kommer det sig att konsumenten hellre köper tidningar med vita, supersmala kvinnor på omslaget då? Jo, för att det är det som har blivit NORMEN I VÅRT SAMHÄLLE.

2. En av huvudfaktorerna till att ätstörda tankar över huvudtaget tar form är det rådande, snäva kroppsideal som sammanfattningsvis innebär otroligt smala, vita kroppar gärna i oversize-kläder. Och vem är det som sprider den bilden? Jo, modebranschen i allmänhet och kanske modemagasin i synnerhet. Frågan ställdes till Bons redaktionschef Kristofer Andersson om inte hans redaktion borde ta sitt ansvar och vara mer normbrytande här. Alltså använda sig av en större variation av modeller vad gäller storlek men även mångfald för att visa på att kroppar (självklart) ser olika ut och bör anses lika vackra ändå. Men det är tydligen inte så lätt.

3. Kristofer Andersson hävdar den bittra sanningen att modetidningar som väljer att sticka ut genom att pryda omslaget med en kvinna som har större klädstorlek än 36 (eller var det 34?) helt enkelt säljer färre ex. Samma sak gäller de gånger en modetidning låter en mörkhyad kvinna pryda omslaget och det går ju bara inte i ett kapitalistiskt samhälle! Så, även om viljan finns att vara banbrytande så är det inte ekonomiskt hållbart eftersom vi lever i ett samhälle där vita, supersmala kvinnor säljer bäst.  Men hur kommer det sig att konsumenten hellre köper tidningar med vita, supersmala kvinnor på omslaget då? Jo, för att det är det som har blivit NORMEN I VÅRT SAMHÄLLE.

Jag ser mig själv som påläst, medveten och kritisk till samhällets sjuka kroppsideal men ändå faller jag ner i hålet av ständigt matältande och samvetskval kring otillräcklig träning och för många kakor.

4. Som författaren och journalisten Julia Skott belyste – vilka kroppar är det som får synas i tv-rutan, hur ser de kvinnor ut som presenterar nyheterna till exempel? Vilka kroppar är det som sitter i receptionen för kreddiga reklambyråer och så vidare och så vidare. Hur ska vi kunna ändra på vår egen kroppsuppfattning till det bättre om vi ständigt möts av enbart en viss typ av kvinnliga kroppar i exponerade positioner?

5. Ja, så länge media, modeindustrin eller reklambranschen inte vågar/kan vara normbrytande så sitter vi tyvärr fast och ekorrhjulet fortsätter snurra på och drivas av kvinnor i alla åldrar som jagar lägre siffror på djävulsvågen. Helt i onödan.

6. Sista biten i mitt pussel som inte går ihop är frågan om varför vi överhuvudtaget låter oss påverkas. Kristofer Andersson på Bon menade att det är lika ologiskt att försöka efterlikna en modell som att försöka ta efter Zlatan. Så här: Bara för att man tittar på en match med PSG vill man inte bli Zlatan, för det vet ju alla att det är helt orimligt. Han är fotbollsproffs – du är tv-tittare. Så nästa gång jag letar kläder på Nelly ska jag ha i åtanke att den sjukt smala modellen som demonstrerar den där klänningen bara gör sitt jobb, hon är en professionell, vacker modell och ingenting som jag ska vilja sträva efter. Där borde jag veta bättre än att börja fundera på om den där klänningen verkligen är något för mig som drar stl 40-42. Eller?

Jag ser mig själv som påläst, medveten och kritisk till samhällets sjuka kroppsideal men ändå faller jag ner i hålet av ständigt matältande och samvetskval kring otillräcklig träning och för många kakor.

Så, om inte jag kan stålsätta mig mot samhällets sjuka kroppsideal, vem ska då klara av att göra det?

Advertisements